Uddala Bryggeri: Hultsfred 98

_MINA_ åsikter om HultsfredsFestivalen 98.

Så har då HF-98 avverkats. Det var min elfte HF på raken. Sammanfattningsvis kan man säga att HF-98 var lika superbra som vanligt, vädret var bra och en fantastisk stämmning.

På artistsidan var det dock aningen tunnt, dels beroende på två inställda framträdanden (Verve & Spiritualized), men också beroende på ett i mitt tycke smalt utval av musiktyper. Det var hela berg av dist-gitarrer, men inte så mycket mer. Representationen av ren pop, blues, klassiskt, worldmusic & country var gles. Men gillade man skatepunk och ren hårdrock var nog HP-98 perfekt. Sen var det lite tunnt med riktigt stora namn, speciellt om man jämför med -96.

HF-96: Björk, The Cure, Iggy Pop, Ministry, Blur.
HF-98: Black Sabbath, Kent, Bob Hund, Garbage.

Nu är ju dock inte vitsen med HF stora namn, utan dom roligaste och bästa gigen brukar var på dom mindre scenerna. I år var de två bästa framträdandena jag hann se, "Larry and the Lefthanded" från Finland och "16 Horsepower" från USA.

En Hultsfredsfestival är ju inte bara musik, utan det är en stor social grej också. I år var vi en karavan på fyra bilar. Istället för att tälta på campingen, bor vi i bilarna. Med oss hade vi gräsklippare, blomlådor och trädgårdsstaket! Varje morgon började med sillfrukost med nubbe och kall punch till kaffet.

Betygsystem: 1-5.

TORSDAG
Speed of Sound Enterprise, 2,5, på papperet såg detta hur intressant ut som helst; En kombination av Lyckliga Kompisarna och Sator. Men det blev en besvikelse, dom spelade en menlös form av powerpop. Kommer säkert att spelas som fan på radio....

NOFX, 4,2, skatepunk när den är som bäst.

Spiritual Beggers, 4,7, Råtungt, Depeche Mode meets Sator, typ.

16 Horsepower, 5.0, bäst på festivalen, musikalisk nära Neil Young, Nick Cave och Lou Reed i sina mer melankoliska stunder. Centralpunkt är sångaren David Edwards som också spelar dragspel och banjo.

Eagle Eye Cherry, 2,0, kommersiell skit.

Dead Moon, 3,8, tremanna punkrocknroll, rätt OK.

Liberator, 3,9, ska-band från Malmö, håller stilen.

Kent, 4,4, håller stilen.

And One, 1,8, från Tyskland, där dom tydligen ska vara stora. Frågan är varför, dom lät som Human League för 15 år sen. Trist, mossig syntpop.

Misfits, 2,5, Mupparna i skräckversion, mangelpunk med gamla skräckfilmer som tema. Masker och tvångströjor.

Garbage, 3,0, Otroligt trist, med genom-usel sångerska. Snygg produktion.

FREDAG
Inka, 4,1, Inka Ulle'n, från William, solodebuterade i vintras. Trevlig och mycket charmigt. Men lite mossigt.

Spitfire, 2,5, Ska-band från Ryssland (!). Lär var det bästa ska-bandet från Ryssland, men det finns nog inte så många....

Bob Hund, 4,0, Sveriges bästa band.

Docenterna, 3,5, alltid roliga att se, men det är drygt 15 år sen deras storhetstid. Verkar återuppstå vartannat år, lagom till HF.

Weeping Willows, 4,7, Tyngre är på plattan, mycket samspelt.

Scott-4, 2,5, seg trist brit-country-pop.

Clawfinger, 4,4, Tungt och brutalt.

Loudean, 3,8, Damorkester, trevlig pop men för långa låtar.

Regina Lund, 3,5, VisJazzPop, som inte skulle ha en chans om det inte var ett etablerat namn. Nu ska alla se "hon som var med i Rederiet"

Popcicle, 4,6, säkert kort, rutinerade.

Rancid, 4,4, gladpunk åt Clash-hållet. Mycket baktakt...

Embrace, 3,0, upphypat band från England, Oasis-kopia. Kan bli stora.

Larry and the Lefthanded, 5,0, knasband från Finland som spelar "surfsynt" på gamla 60tals elorglar och 70tals analogsyntar, men en liten liten aning "fel", det är inga rena akord utan det finns hela tiden lite jazziga dissonanser. Dom här grabbarna kan verkligen spela, men gör allt för att det inta ska märkas. Konsekvent genomförd scenshow i punk-surf-Liberaci stil. Klart dom är bäst och dom vet det. Det blev strömavbrott mitt i giget men dom fixar det också...

LÖRDAG
Olle Ljungström, 5,0, Gud, c/o Ljungström, Söder, Sthlm.

Euroboys, 2,9, instrumentalt band från Norge. Som en blandning av Ventures och Pink Floyd.

Wilmer X, 4,0, band från Gällivare med Jalle Lorensson från Kalix på munspel, gjorde sina låtar om älgjakt och malmbrytning.... Wilmer är ett säkert kort som alltid funkar.

Refused, 3,9, punkrevolutionärer som faktist verkar tro på det själva. Slagord man inte hört sen 70talet.

Langhorns, 3,8, instrumentell surfmusik a la Dick Dale, lite ensidigt i längden.

Backyard Babies, 4,2, råös direkt från start.

Unbelievable Truth, 4,4, Engelsk pop i samma skola som Lloyd Cole ach Prefab Sprout. På sång Andy York, brorsa till sångaren i Radiohead. Viss likhet med just Radiohead kan spåras i musiken. Kan bli stort.

Paradise Lost, 3,5, typ Depeche Mode goes Rock.

Black Sabbath, 4,5, Ballt att ha sett orginal BS. Ossys röst höll dock inte hela vägen.

Saint Etienne 3,8, snygg snällpop, och Sarah är ju festivalens sötaste flicka.

Soundtrack of our Lives, 4,2, flowerpower och psykedelia för hela slanten. Vissa likheter med Tomas DiLeva finns, fast mycket tyngre. Skulle inte förvåna mej om dom slår internationellt.

Det var 35 akter det, sen var det ytterligare 109 akter som jag missade,
det är ju 7 scener....

Så på det stora taget, var HF-98 lika UltraSuperFantastiskt som
88, 89, 90, 91, 92, 93, 94, 95, 96 & 97.

Vid tangentbordet: lasse.stjernestam@abc.se

^Förstasidan^Produkter^Historia^Kurserna^Utrustning^Tävlingar^
^Besök av Charlie Papazian^Länksamlingen^Recept^Recensioner^Tack^